Hemma!

Nu är jag hemma igen.
Det har varit en fantastisk tur!
Vi tog tåget i söndags morse från Bergen till Myrdalen.
Båda var lite slitna efter lördagens galej men vi piggnade snabbt till.





Uppe i Myrdalen var det jättefint, det är ett stopp 800 m över havet,
snön låg kvar och solen sken.
Efter att ha väntat en timma tog vi nästa tåg som skulle ta oss ner
för berget och in i en dal där byn Flåm ligger.
Färden ner var fantastiskt, tåget slingrade sig sakta ner genom bergen,
vi stannade på flera ställen och vid ett av stoppen stod vi bokstavligen i
ett vattenfall.












Tåget ner till Flåm




Vattenfallet vid tågstoppet.





Väl nere i Flåm tog vi in på vårt vandrarhem, spahotell i all ära men
vandrarhem is the shit, minsann!
Därefter hyrde vi cyklar och tog oss en upptäcktsfärd.
Vi var inne i en by som hade anor tillbaka till 1600-talet, det
låg perfekt uppe på en kulle, utsikt över hela fjorden.
Där vill jag bo!








Hyrde cyklar och cyklade runt.




Sedan stannade vi för picknick.




Snacka om penthouse.



Glöm allt jag tidigare sagt, det är HÄR jag vill bo!

Efter att ha cyklat och promenerat duktigt så tog vi och satte oss på
ett ölbryggeri, där gjorde vi en liten ölprovning, meget uppskattat bland
båda parter...





Klockan 21:00 somnade jag...helt otroligt, jag måste ha vart helt slut.

Idag har vi varit uppe och vandrat i bergen, hittat vattenfall och vandrat ner igen.
Att vandra i Bergen har blivit min nya grej,vill aldrig mera hem till platta Göteborg.
Kristoffer tycker också att det är kul men han ifrågasatte min entusiams idag med:
-Jill, jag tror inte alla andra vanliga människor klättar i berg på semestern!
Ett desperat försök att få mig att sluta klättra mer uppför då jag ansåg att det var
det enda som fanns att göra.



På väg uppför fjällen.





Härlig vy efter att ha svettats som en gris.





I eftermiddags tog vi båten tillbaka till Bergen.Vi åkte genom Sognefjorden som
är 2 mil lång. Det är något visst med mig och motordrivna fordon, så fort jag sätter
mig ner i ett så somnar jag så fort det börjar röra på sig, det slår liksom aldrig fel.




Tack och hej!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0