Att sluta sticka huvudet sanden.
Jag har en tendens till att göra det ibland. Blir saker och ting allt för ångestladdade så kniper jag ihop ögonen så hårt jag kan samtidigt som jag håller för öronen. Jag har byggt upp en stor ångest och oro inför det där med träningen. Jag har inte tränat på 3 veckor. Det har inte funnits så mycket ork över till annat när Con Amor fått all fokus. Om nätterna har jag drömt att jag har varit ute i skogen och sprungit och om dagarna har jag inbillat mig att om det går en enda dag till utan träning så kommer jag inte klara att springa 1 kilometer.Om det skulle ske, då skulle jag bli helt knäckt och aldrig mer vilja träna.
Idag tog jag tjuren i hornen. Ibland bestämmer jag mig för att nu jävlar ska det bli gjort och då gör jag bara. Direkt efter closing idag så bylsade jag på mig träningskläderna och slängde på mig ryggsäcken för att sedan sonika jogga några kilometer i Slottskogen. Gissa om jag blev förvånad då andningen kändes som vanligt och benen i princip sprang av sig själva, kroppen hade verkligen saknat att få springa. Det blev en 6-7 kilometer.
Imorgon kommer jag garanterat vara mör.
Nu när jag kom hem efter träningen så hade min kära man lagat mat till mig. Rotfrukter i ugn, fläskfilé och bea.
Det är sällan jag kommer hem till färdiglagad mat och jag kan verkligen sakna det.
Oj,oj,oj, jag har ätit så att naveln står rätt ut.
Mys på Con Amor
