lalunarosa

Igår morse stod vi nere i lokalen och kliade oss i huvudet. Vi hade helt enkelt kört fast med hur vi skulle gå vidare med byggandet.

Då vi inte såg någon direkt lösning på problemet så bestämde vi oss för att sticka upp till Oslo för att hämta hem disken som vi köpt loss.

Sagt som gjort, vi tog vårt pick och pack, hyrde en lastbil och stack.

När vi kom fram till lokalen där vi skulle hämta disken insåg vi plötsligt att vi hade ett litet problem.
Det stod nedmonterat på 4 träpallar och vägde sten!
Jag och Johanna begav oss ut på gatan för att hitta en pallyftare och döm av vår förvåning när vi faktiskt sprang på en som några snälla svenska byggnadsarbetare lånade ut, tack, tack, tack.

Dock var inte problemet löst för vi var tvugna att lyfta upp allt från marken till lastbilen, vilket var en omöjlighet på 3 man.
Som jag nämnt tidigare så känner jag en del folk i Oslo och brukar alltid springa på några när jag är där.
Som en skänk från ovan så kom en killbekant och hans kompis förbi när vi stod där och slet som djur.
Med deras hjälp fick vi upp alla bänkar, marmorskivor och kyldiskar i lastbilen. Det fick plats precis, preciiiiiis, på milimetern.

Efter att ha svettats och slitit så tog vi en sväng förbi vårt gamla jobb för att hämta upp lite färdkost,
det är bland den bästa pick-nickmaten som man kan äta. Jag tröttnar aldrig!

Det blev en lång dag igår och vi var inte hemma förrän midnatt, men nu HAR vi VÅR fina disk, tjohej!



Idag ska jag ut och leta efter en ny dator och ikväll ska jag passa upp mina små älsklingar på 3-rätters middag. Dom ska skämmas bort!




I´m in the road again.

Oslo i mitt hjärta.

Våra finfina diskar som vägde bly!

En pall inne, 3 kvar.

Johanna fixar och donar med det sista.





Vårt gamla jobb, så jäklar populärt att det är sanslöst.




Spinatcalzone med römmedressing. Så sjukt gott.
Allt lagas på plats och det känns på smaken.
Maten gör mig tjock men jag kommer verkligen att sakna den.