Bergens baksida
Jag bor i en superfin lägenhet nere vid hamnen här i Bergen.
Som i så många andra hamnar i världen så säljs det en och annan kropp.
Jag brukar stöta på ett gäng mörka kvinnor som jobbar här om kvällarna,
vi morsar och önskar varandra en god kväll.
I den senste tiden har jag noterat en ensam tjej, hon kan inte vara mer än 20 år.
En helt vanlig ung norsk tjej, fint sminkad och fin frisyr, lite örhängen, snygga jeans och jacka.
Hon ser ut som vilken tjej som helst.
De första gångerna jag såg henne tänkte jag att det var en tillfällighet,
att hon satt där och vänta på en vän.
Jag stötte på henne idag igen, hon satt där ensam som vanligt, så liten och ung.
En cigg i ena handen, ögonen halvslutna och ett huvud som hon knappt kunna hålla uppe.
Tjejen är inte ens 20 år och tänd på heroin.
Jag blir knäckt...så jävlar knäckt.
Detta får mig att hata.
I detta landet flödar heroinet, bokstavligen!
För några år sedan när jag jobbade i Oslo gick jag varje dag förbi en tiggare,
en före detta heroinist, nu beroende av metadon, cigg och sprit.
Jag brukade ge honom nån krona när jag gick förbi men en morgon så
sa han.
-Nu har jag tjatat på dig varje dag efter lite småpengar och jag vill inte tjata mer,
kanske du har en cigg som jag kan få?
Givetvis så hade jag ciggaretter och efter den morgonen så gav jag honom alltid cigg
och några minuters samtal.
Så höll det på i några år tills då dagen kom och det var dags för mig att flytta hem.
Jag gick förbi honom, berättade att detta var sista dagen och
gav han mitt sista lager av cigaretter vilket blev en och annat paket.
Han avslutade med:
- Jag kommer att sakna dig och kanske vi ska ta oss en kram?
Givetvis så ville jag det.
Så där stod jag med en tiggare i Oslo som osade surt av svett och skit och kramades.
Han står än idag på samma ställe och har jag vägarna förbi så tar jag ett snack med honom.
Idag stötte jag på en tiggare här i Bergen som frågade efter småpengar, jag har slutat att ge
eftersom det knappast går till något bra. Däremot så kom jag på att jag hade ett paket cigg
i väskan efter förförra helgen (numera röker jag bara om lördagar).
Jag gav han nästan ett helt paket och gissa om gubben blev glad, han sken som en sol och tackade.
Vi önskade varandra en fin dag och sedan skiljdes vi åt.
Alla är vi någonting speciellt.
Ett ord, en vänlig blick, att få veta att man finns.
Ta hand om varandra och krama den ni älskar lite extra,
tänk så bra du faktiskt har det...
Som i så många andra hamnar i världen så säljs det en och annan kropp.
Jag brukar stöta på ett gäng mörka kvinnor som jobbar här om kvällarna,
vi morsar och önskar varandra en god kväll.
I den senste tiden har jag noterat en ensam tjej, hon kan inte vara mer än 20 år.
En helt vanlig ung norsk tjej, fint sminkad och fin frisyr, lite örhängen, snygga jeans och jacka.
Hon ser ut som vilken tjej som helst.
De första gångerna jag såg henne tänkte jag att det var en tillfällighet,
att hon satt där och vänta på en vän.
Jag stötte på henne idag igen, hon satt där ensam som vanligt, så liten och ung.
En cigg i ena handen, ögonen halvslutna och ett huvud som hon knappt kunna hålla uppe.
Tjejen är inte ens 20 år och tänd på heroin.
Jag blir knäckt...så jävlar knäckt.
Detta får mig att hata.
I detta landet flödar heroinet, bokstavligen!
För några år sedan när jag jobbade i Oslo gick jag varje dag förbi en tiggare,
en före detta heroinist, nu beroende av metadon, cigg och sprit.
Jag brukade ge honom nån krona när jag gick förbi men en morgon så
sa han.
-Nu har jag tjatat på dig varje dag efter lite småpengar och jag vill inte tjata mer,
kanske du har en cigg som jag kan få?
Givetvis så hade jag ciggaretter och efter den morgonen så gav jag honom alltid cigg
och några minuters samtal.
Så höll det på i några år tills då dagen kom och det var dags för mig att flytta hem.
Jag gick förbi honom, berättade att detta var sista dagen och
gav han mitt sista lager av cigaretter vilket blev en och annat paket.
Han avslutade med:
- Jag kommer att sakna dig och kanske vi ska ta oss en kram?
Givetvis så ville jag det.
Så där stod jag med en tiggare i Oslo som osade surt av svett och skit och kramades.
Han står än idag på samma ställe och har jag vägarna förbi så tar jag ett snack med honom.
Idag stötte jag på en tiggare här i Bergen som frågade efter småpengar, jag har slutat att ge
eftersom det knappast går till något bra. Däremot så kom jag på att jag hade ett paket cigg
i väskan efter förförra helgen (numera röker jag bara om lördagar).
Jag gav han nästan ett helt paket och gissa om gubben blev glad, han sken som en sol och tackade.
Vi önskade varandra en fin dag och sedan skiljdes vi åt.
Alla är vi någonting speciellt.
Ett ord, en vänlig blick, att få veta att man finns.
Ta hand om varandra och krama den ni älskar lite extra,
tänk så bra du faktiskt har det...
Kommentarer
Trackback
