Sköna söndag.
Idag är det tomt här hemma. Ingen man vars knä jag kan lägga huvudet i och vila. Typiskt.
Nu är Kristoffer uppe i Oslo, han ska vara där i 3 veckor och jobba.
Det är konstigt det där med vilka oskrina uppgifter man har i ett förhållande. Kristoffer är den som alltid låser dörren om kvällen till vår lägenhet, det är även han som ställer klockan på väckning. Nu måste jag själv komma ihåg och låsa dörren och hur många gånger jag än har kollat så att jag har ställt klockan så är jag livrädd för att försova mig.
Nåväl, vårt förhållande är uppbyggt på långdistans men även om vi levt tillsammans i nästan 5 år så är det fortfarande jobbigt att skiljas åt, jag blir aldrig trött på den mannen.
Igår var vi ute och åt. Stället Kristoffer hade valt var helt ok, om det inte varit för den pratsjuka ägaren som mer än gärna ville berätta om sitt liv. Maten var också helt ok, fast jag hade nog gjort det bättre själv.
Jag gillar god mat, men vissa glömmer att lägga ner lite själ på¨maten och det märker man efter första tuggan.
Lite för torr oxfilé, lite för smaklös potatisgratäng samt frysta påsgrönsaker! Hur i hela världen kan man ens lägga på sådana grönsaker på en huvudrätt som kostar 240 spänn???
Jag blir fan inte klok på folks snålhet.
Ju mer jag tänker på det ju mer förbannad blir jag. Det var nog ett av de dåligaste ställerna jag någonsin varit på, ja så var det. Tack och lov så hade jag ett magnifikt sällskap som lyste upp tillvaron.
=)
Min fina man.
